Där, ditåt gräset långhalsig och smal

Vi tar oss runt hörnet, jag och mina värkande hälsenor; och så där, minneslunden. Svänger av, tar sats och med snabba kliv flyger jag upp, tre trappsteg i taget, fyra, fem - hela vägen upp till toppen. Och så ner igen, två trappsteg för varje kliv, svett under armarna och blöta hårtestar i pannan.
Så fort foten nuddat asfalten vänder jag om. Upp - uppuppuppupp - stannar inte förrän jag står framför den lilla brunnen i mitten på platån. Brunnen där man häller askan efter de döda.
Jag frustar lite lätt - det bränner om hälsenorna - men jag tar mig ner igen.
Och så en gång till.
Upp. Upp. Upp. Och så pang! i mål. Händerna uppsträckta i luften, en liten nätt dans, "yo, Adrian, I did it!" och plötsligt är det vinter. Philadelphia. Och jag har gråa träningskläder på mig och en förlamad ansiktshalva.
"Aaaaaaaadrian!!!"

Nere vid infarten rullar en bil in, smält smör flödar ur strålkastarna och ut över skugglandskapet, två personer spejar ut genom rutorna. Kanske, bara kanske, är det en blomsterkvast jag anar i ena passagerarens famn.

Jag sänker armarna och stapplar stelbent ner från den översta nivån hela vägen ner till den lägsta.
Det blåser svala sommarvindar när jag - med Asplund och Lewerentz stora kors i ryggen - joggandes tar mig ut ur Skogskyrkogården.

Efter en stund lägger jag märke till att jag nynnar på Eye of the Tiger.

"Adrian!" försöker jag mig på. Men det gör sig inte.