På jobbet kan ingen höra mig skrika

Tre klunkar kaffe. Det är allt.
I fredags kom jag i säng vid fem och vaknade elva i en soffa i en främmande stad.
Nio öl, 6 cl whisky och 3 cl Baileys.
På lördagen, nästan samma sak, i säng vid fem och upp vid tio.
En vinare, tre öl, en jaegerbomb (hihi), en stor kopp glögg, fylle-snusande och en bunt tre-femmor.
Och så till jobbet på det.
Men trots det. Bara tre klunkar.
Jag verkar klara mig utan vidbränt rostsmakande livselixir.
Kanske är det så att jag trots allt är världens bästigaste människa.

Jag blir sällan dagen-efter-skadad av dagen-innan-idiotin. Det är krämpor som drabbar andra.

"T såg antingen ut som om han skulle börja gråta eller falla ner och dö" berättar brorsan när jag pratar med honom på kvällen. "Han var helt likblek och svettig."
"Mmhkej."
"Ja, han hade varit på trettioårskalas och du vet ju hur det brukar sluta. När jag ringde tidigare idag så väckte jag tydligen honom. Han svarade 'Va! Va! Vem är det vem är det vem är det?' följt av 'HUR KOM JAG HEM?' ... men ... hur ska jag veta det?"

T har lyckats supa bort sig själv förr. En gång vaknade han upp i Södertälje, tre och en halv mil utanför Stockholm. Han minns än idag inte hur han hamnade där.

Själv har jag tagit mig hela vägen till Småland. Och det nykter.

Jag vet inte vad jag vill säga med det. Förutom att på jobbet kan ingen höra mig skrika. Och än mindre när mörkret sluter sig, vinterregnet börjar falla och kullerstenen förvandlas till såpa.

Men jag drack bara tre klunkar.
Och lika glad är jag för det men gladast är nog magen.

"Drop that stereo before I blow your goddamn nuts off, asshole"

En ny Polisskolanfilm är på gång proklameras det ut på nätet. Nummer åtta i ordningen. Och nu måste de fan lyckas göra det som de inte gjorde med de tidigare sju, en bra film. Hoppashoppashoppashoppas.

Steve Guttenberg återvänder förövrigt i sin "paradroll" som Mahoney. Det var länge tveksamt om han skulle göra comeback i serien då han redan har en sån makalös karriär på sidan om (Airborne, Meet the Santas och Heidi 4 Paws för att nämna några riktiga guldkorn). Men nu är det hur som helst klart.

Det ryktas att även resten av originaluppsättningen är tillfrågad om att delta. Det innebär att vi åter kommer att få stifta bekantskap med Sgt. Debbie Callahans gigantiska bombformade juvrar. Bästa biroll delas i år mellan två nominerade, Callahans pukor. Jag kan redan se det framför mig. Hur de växer i direktsändning uppe på Kodak Theatres scen. Hur de lakterar en aning när de skvimpar runt.

Jag skulle även kunna tänka mig att punga ut för en biobiljett om de förstärkte ensemblen med en kvinna som på beställning kan göra pruttljud med fittan.
Hon och den svarta killen som gör de lustiga ljuden skulle matcha varandra perfekt.

(Om ni undrar vad jag håller på med så vet jag faktiskt inte det själv, jag skriver det här med en skeptisk rynka i pannan och fyllefrossa i magtrakten)

Glädjebesked via mobila signaler eller "Hur indiansommaren hoppade över indianhösten och blev indianvinter"

"Indianmusikerna utanför Åhléns har tomteluvor som blinkar. Ja, det är sannerligen advent här i Stockholm. Tänkte att du ville veta."

"Tack. Det ville jag verkligen veta. De är grymma."

Sounds of silence

Fredrik Strage försökte leva utan musik en enda dag. Det gick tydligen inte alls.
En brittisk kvinna försökte leva i fullständig tystnad under inte bara en dag utan för resten av sitt liv. Hon flyttade till ett torp på en enslig skotsk ö.
Men även ödemarken väsnas visade det sig.

Jag skulle behöva tystnad.
Men ringandet och tjutandet i huvudet tar aldrig slut - för att inte tala om rösterna.

Känner mig lite leprasjuk. I sönderfall

Glöggen och spriten och ölen har bränt ut ett hålrum i min mage, men okej - jag har mig själv att skylla. Dags att jobba.

Helvete ... hav förbarmande.

Filmguru

"Vad gör du?"
"Tittar på Kingdom of Heaven."
"Ja, den ja. Jag brukade se den med mitt ex. Varje gång det blev en actionscen så hoppade hon upp i mitt knä. Så som en date-film är den ju skitbra."

Och så var den här dagen till ända

Det är inte ofta man sätter sig och bajsar klockan 02.47 på en lördag. Men if you gotta go you gotta go. Och nu har jag liksom betat av det från min "saker-att-göra-lista."

Mötte förövrigt en fantastiskt fin kvinna idag.
"Vad gör du då?"
"Jag jobbar som journalist på lokaltidningen."
"Ok."
[5 min senare]
"Så du pluggar alltså här i Kalmar?"
"Eh, nej, jag jobbar som journalist."
[Ytterligare en kvart senare]
"Du är inte härifrån va? Vad pluggar du?"
"Va? Eh, jag jobbar fortfarande som journalist."
[Knappt ens en kapsylöppning senare]
"Men vad gör du i Kalmar då?"
"Men ... igen, alltså, jag jobbar som journalist på en tidning."
[Och så precis när jag ska gå]
"Kul att träffas. Hoppas det går bra på skolan."
"Men alltså ... äsch. Skit samma. Kuken i örat, vi hörs aldrig mer. Vi kan säga att jag pluggar om det funkar för dig."
Och nej. Vi låg inte med varandra. Lucky me, bad for her.
Hon gissade förövrigt att jag var 25 år gammal.
Jag gissade att hon var 24.
Båda hade fel.
Sen somnade jag i en fåtölj.
Men nu ... nu är jag hemma.


Visste ni förresten att det finns en term, som jag tyvärr glömt, för såna som blir upphetsade av att bli levande begravda. Hur upptäcker man det? Och när?

I-landsproblem, schmilandsproblem. Det här är ju allvarligt. Det här är ju VIKTIGT

100 kronor för en taxi!
Det blir en krona per meter.
Jävla jönsar.

Dagen efter, kvällen innan. Värktablett. Till det: öl

A capella med Baileys innanför västen

W tolkar Popsicle - Sunkissed.

Freeeeedag

Jag vann inte ett jota på pokern igår, men blev bjuden på en öl av vinnaren. Så man kan se det som om jag lever på smulorna från greater men. Eller som att jag snyltar när chans till snyltning ges. Eller som att jag, full på whisky, Baileys och öl inte visste vad jag gjorde och glad i hågen hängde på sällskapet för att se när lesser men dansade, drack öl, vinglade runt och kissade i kors i vad som bäst kan beskrivas som ett Folkets Hus-lokal. Nej, rättelse, det var Folkets Hus.
Och kvinnor?
Jo, det fanns tre av dem. Två av dem var ihopväxta och den andra var mamma och syster till sin bror.
Club 29.
Hm, Club 29.
De tog 50 kronor i inträde. För vad? Beskåda mänskligheten fjärran från månfärder, penicillin-upptäckter, partikelacceleratoranläggningar, mikrochips och atomklyvning?
Jag har betalat mer pengar för sämre saker.

Jag och W drog oss hur som helst ner till dansgolvet. Gör som romarna liksom. Och när tiden i sandglaset runnit ut tog vi oss till korvmojen för att sedan planlöst vandra genom ljuskägla efter ljuskägla på semimörka bakgator.

På en balkong rådde det nattligt okynnesdrickande. Habitanterna försökte se om de kunde träffa oss med spottloskor. Tydligen en heltidssysselsättning i vissa svenska småstäder.
"Men vad gör ni här?" frågade W uppriktigt intresserad efter att vårt initiala försök att låtsas vara engelsmän misslyckats, "flytta till Stockholm eller nått."
"Men jag är femtooooon" svarade en ljusröstad oktavskadad brud och lobbade en snorindränkt spottloska åt vårt håll.

Än senare mötte vi upp i en vägkorsning där man sedan urminnestider säkerligen begravt syndarna. Folk skulle ha efterfest, men W valde istället att pröva svikten i de blombefriade buskarna medan jag förbannade min sönderkokta mage och dess innehåll som ville ut överallt, genom porer, rektum och mun.

En promenad på halvannan mil senare och vi sitter i hans föräldrars vardagsrum och käkar äggmackor. Två gånger om nickar jag till i fåtöljen innan jag kryper över i soffan. W erbjuder mig en morgonrock som täcke och jag blundar hårt innan livet i mig för en stund tar sin tillflykt till fylledrömmarnas urblekta porrfantasier.
Klockan: 05.00. Och ute är det tyst, mörkt och kantstött.

På morgonen käkade vi sedan mackor med marmelad och drack kaffe innan vi avrundade med två biljardomgångar och en diskussion om det fantastiska spelet koron som fanns på alla skolgårdar och i alla parklekar när man var liten. En tid för länge länge sedan då barnen inte hört talas om tv, ipods, wii och youporn.
En sämre.
Och en bättre tid.

Pity is for the weak

"Men, jag ... jag är lite bakis. Ha lite medlidande."
"I once fought two days with an arrow through my testicle."
"Suck. Jaja, visst. Ok. Jag hajar. "
Pfffh!
Klunk-klunk-klunk.
"Aaaaaaah! Öl dag två. Fabulöst."

Rövsaft, är det samma sak som booty juice?

Nu har jag haft samma kallingar på mig sen klockan 07:23 igår.
Och jag har varit rutten i kistan sen klockan 07:23 igår.

Och nej, jag fick inte ligga igår.

Men nu är det en ny dag och the hills are alive with the sound of music.

Så spenderade jag natten

Sov i en soffa med en morgonrock som täcke.

Kryper fram från bakom stenen

I'm alive. I'M ALIVE!

Hamnade på Club 29 i Nybro. Dansade på ett dansgolv som dagtid såg ut att vara en slags pensionärsmatsal.
Det var hett.
Hett I tell you.

HETT!

Jag gör bara mitt jobb

"Klockan är tolv.
ALLT ÄR LUGNT!"

Poke-her-resultat

4 av 10 är inte helt uselt.
Annars kan vi hålla käft.

"Don't mention the war."

Och vi dricker Baileys. 10 fina gossar.
Imorgon köper vi alla en pudel.

Död mans hand

Jag spelar lite poker just nu. I Nybro.
Min teori: du vinner bara om du kör all-in hela tiden. Titta inte ens på korten. Blunda, tuta och kör.

Det är så proffsen gör. Och Donny (kan vi låtsas i alla fall).
Det är därför jag vidbränner min mat, är paj i kistan och har säsongskort hos doktorn.

"Finns i sjön!"

Lönehelg

Vad fan är hög standard?

Jag talade just in ett mycket viktigt meddelande på en viktig persons mobil. Utan att tala om vad jag hade för ärende. That's how I roll.
THAT'S HOW I ROLL!

Förresten, jag ser ut som a million bucks idag.
Med andra ord är det inte min dag.

Alpha and Omega

En av cheferna här har en tendens att vilja ha sista ordet. Inte på det sättet att han vill ha rätt, han vill bara säga det sista ordet.
Det har tydligen blivit lite av hans grej på vårt interna datornät.
Men jag besegrade honom idag.
Och det var enklare än jag trodde.

Jag: "Jag ringer efter lunch så löser vi det då."
Han: "Gött!"
Jag: "Göttgött!"

Sen blev det tyst.
När alfahannen talat så är det svårt att få sista ordet.

Kroppspumpa med kvinnor

Ibland tar jag modet till mig och deltar i ett Bodypump-pass på gymmet.
Det är som en fruktansvärd överdos av östrogen.
Men det är så värt det.

[en stunds tystnad medan Donny tittar ut i dimman och återkallar alla underbara minnen. Sakta rullar en tår ner för hans kind medan han höjer ena knytnäven, pressar den mot pannan och sjunker ned en aning med huvudet. En djup suck lämnar läpparna när han åter höjer blicken mot det strålande taket ovanför hans huvud]


"... så värt det ..."

Och så lyfter duvorna i bakgrunden och musiken drar igång. Bilden tonar ut innan eftertexterna rullar fram i nederkant.

Director: Alan Smithee

Ge mig någonting nu för i helvete

Vadskanigöraihelgendåra? Vadskanigöraihelgendåra? Vadskanigöraihelgendåra? Vadskanigöraihelgendåra? Vadskanigöraihelgendåra? Vadskanigöraihelgendåra?

Ingenting?
Någonting?
Allting?

Len som en babystjärt

Jag kände mig väldans manlig i morse när jag rakade mig med en rakhyvel.
Bara så att ni vet.

RITSCH-RITSCH
Två strån borta.
RITSCH-RITSCH-RITSCH
Tre strån borta.
RIT...
Klar.

Som en bredbent cowboy ungefär, som då och då speglade sig i rakkniven med morgonsolens gassande i ryggen, bruset från forsen i öronen och doften av stekt bacon och bönor i näsan.
Men bara nästan.

Vinter, datormuller och filmjölk. Det är min morgonmelodi

Space poo - eller I rymden kan ingen höra dig skita

Härligt. Jobbmagen är tillbaka.
Astronauterna på ISS skulle kunna dricka mitt avträde direkt ur gumpen.
Det är ju faktiskt bara vatten.

Jag vill ha sex med en hillbilly

Telefonterroristen Anki ger sig inte.
Hon har hört av sig förr, som här, och jag har även skickat bilder på ett nyfött "barn" till henne.
Men hon ger sig inte.

Hej Nisse.vill du se på cops hos mig?kram Anki

Och mina farhågor har nu besannats. Anki bor uppenbarligen i en trailer, hon har latent MBD och hon äter roadkill, inte bara för att det är billigt utan för att "det är gott".

Jag vill dela säng med henne. Spoona och se på Cops. Äta stekt grävling. Dricka mäsk. Och, om ett par år när förhållandet spruckit, vara med i Jerry Springer.

Anki, vad säger du? Ska vi dra till Las Vegas och gänga oss?
Nisse kan vara bestman. Du kan ha på dig det där läderfodralet vi hittade i containern bakom snabbköpet och jag kan bära mina revolvrar.
Det vore nått.
Det vore verkligen nått.

"Jag klär, jag klär av mig naaaaken"

Hon: Ok. Jag behöver någon typ av uppåttjack. Vad som helst. Ge mig något. Snälla!

Han: Jag är naken i detta nu. Funka?

Hon: Haha. Det var fint av dig att bjuda på det! Nakna män är i och för sig det sista jag behöver just nu. Men jag uppskattar det. Verkligen!

[Tre minuter senare]

Han: Nu är jag inte naken längre, the moment is gone om man säger så .

Hon: Kort, men underbart.


Appendix 1: Och nu bjuder jag på min obligatoriska axelbild, Josefine och Kalle och endumen. Allt för er skull.

En ljungeld på redaktionen

En kollega skriver i dagens tidning om hur bra Kalmar är. Igår när jag jobbade smög hon fram till mitt överbelamrade skrivbord och "förvarnade" mig om den kommande artikeln.
Hon har tidigare berättat att hon brukar vara inne här och titta på mina slumpvalt utspridda bloggbokstäver.
Så det tog ett ögonblick innan jag kopplade.
Jag är den där andra sidan.
Elakingarna som klankar ner på Kalmar.
"Men ... men det jag skriver är med glimten i ögat" försökte jag och log nervöst.
Och hon log tillbaka, snäll som hon är.

Vilken tur att mamma inte lärt mig meningen med ordet självcensur.

Hjärtat mitt

Jag har en puls på 57 slag i minuten just nu. Helt okej i mina ögon.

Och han älskade dem alla

"Han gick fram till vilken kvinna som helst och hällde ut larverna från burkar", det säger en talesman vid japanska polisen efter att ha gripit en man på ett expresståg sedan han vid flera tillfällen hällt ut hundratals skalbaggslarver över kvinnliga passagerare.

Och det är som jag alltid sagt. Japanerna är först med allt. Vi är redan bekanta med det faktum att alla har en megabot stående hemma i garaget, att alla kan koppla upp sin hjärna mot internet och att de tar svävarbilen till jobbet.
Nu har de tagit dra-tjejen-du-gillar-i-håret-på-rasten-för-att -visa-att-du-tycker-om-henne till helt nya nivåer.
Raggningsteknik 2.0.
Perv-o-matic.

"Vem är du? Vem är jag? Levande charader"

Jag tackar Ida i Kina för det runt-halva-jordklotet-långa-telefonsamtalet, och hon svarar:





"Och nej, varför ska jag ta illa upp" tänker jag och bläddrar igenom inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg i min bastard.

"Det är helt i sin ordning."

Min livskurva just nu

Jag var på Ica och handlade idag, det var kul. Jag köpte bananer, filmjölk och begick ett mentalt mord på en annan människa. Jag använde kniv, förstås

Jag vandrar planlöst genom Ica. I lurarna spelar musik likt tusen änglakörer och i luften ligger en doft av mjölkprodukter och övermogen vattenmelon. Jag är förstås lycklig. Sån är jag. Mest hela tiden. Dansar på moln. Flyter fram, trippar fram, skuttar fram.

Och så uppenbarar han sig, matchar visserligen mina nästan två meter över havet men annars skiljer han sig markant åt; blonderat långt hårsvall, pösig åldrad hud, stor kroppshydda och fula kläder.

Jag svänger vänster, smeker intill hyllorna för att ge honom fritt spelrum och öppen yta att passera på min högra sida. Men han väjer inte, nej, han gör inte det. Och jag, vad gör jag? Jo, jag gör mig mindre, limmar på hyllorna av kanderad frukt och inlagd gurka.
Men. Han. Väjer. Inte.
Han tar ju faktiskt sikte rakt mot mig, tänker jag och krymper ihop likt en ilsken hoplit, mina vinterkläder en modern cuirass, min kundkorg en sköld av plast, mjölk och bananer.

Till slut kan varken han eller jag ta ett steg till utan att riskera krocka med varandra, näsa mot näsa, öga mot öga, tand för tand. Han tittar länge på mig. Jag blänger ilsket tillbaka innan jag med ett ryck drar ut öronsnäckan.
"Vad? Vad vill du?"
Han tittar på mig för vad som känns som återstoden av en dag innan han snörper på munnen.
"Det är högertrafik som gäller" säger han utan att släppa sin blick som tycks som fastnaglad i min.
"Va?" säger jag ytterst förvirrad i min köttmassa så fullständigt redo på strid.

Men han säger ingenting, blicken dock lika sträng. Och där bakom, bakom det djuphavsblå - tomhet.
"Eh ..." är allt jag får ur mig medan jag försöker fånga de tankar som rullar i mitt huvud, stanna, utmana honom, rör dig inte ur fläcken, stå kvar tills tiden är ur led, tills butiken har upphört att existera, tills färgerna sedan länge flagnat, tills växtligheten åter tagit tillbaka det som en gång tillhörde den - vad du än gör Donny. V-a-d d-u e-n g-ö-r. RÖR DIG INTE! Det är sådana här stunder du lever för.
Men tankarna sviker mig, kroppstyngden pendlar från ena till andra sidan när jag svänger av åt höger samtidigt som jag skrattar till gutturalt, ett läte fullt av hat, och vräker ur mig ett "är du helt jävla dum i huvudet, ditt jävla freak!".
Innan gallan som bränner i min hals fått manifestera sig i en rak höger har jag redan passerat honom.
Jag hör honom oja och ha sig när han försvinner bortåt mjölkkylen till. Men jag kan inte släppa honom. Handen jag håller om kundkorgen vitnar av återhållet hat.

JÄVLA ÄCKLIGA PRAKTFITTA!

Thaifighter

Om en månad åker jag på semester i Thailand. Samtidigt råder det just nu upprorsstämning i landet. Ett tag var flygplatsen i Bangkok ockuperad, och nyligen sköts en man ihjäl.

Och det enda jag kan tänka är:
snälla söta rara, förstör inte min semester nu.

SNUSK

Snusk sa jag.

Ett likörfyllt liv överdraget med mörk syrlig choklad

Som choklad som doppats i en överfull askkopp. Så beskriver en engelsk finsmakare den baconsmakande choklad som blivit en hit i det engelska varuhus där den saluförs, skriver DN.
Och jag kan inte annat än älska såna där språkliga gastronomiska utsvävningar.

Choklad som doppats i en överfull askkopp.
Det låter som en distinkt smak som kärleksfullt våldsför sig på tungan och smaklökarna. Tough love.

Tänk tre-fyra bitar cigarettchoklad samt två tummar whisky framför en sprakande och knäppande brasa i en murrig engelsk pub utslängd någonstans på en dimtäckt och daggdränkt hed. Tänk en pensionerad men pigg jakthund vid dina fötter. Tänk doften av scones från köket. Tänk vinden som susar i säven. Tänk känslan av en gammal, tegelstenslunta uppslagen i ditt knä.

Och så tänker du på dagens andra stora kaffe. Och så tänker du på den trave tidningar som ligger på skrivbordet framför dig. Och så tänker du på surret från datorn. Och så tänker du på att det fortfarande återstår sju timmar på arbetsdagen. Och så tänker du att det är samma visa imorgon och i övermorgon och dagen efter det.
Och så vaknar du.

Vaknaförihelvete!
Och känn stanken av förruttnelse i dina vinternariga näsborrar.

Godmorgongodmorgongodmorgon

Det är morgon. Tror jag.
Fortfarande svart ute, jag är på jobbet och är omgiven av främmande språktalande städerskor.
Och nu kom nyhetschefen.

Så då kör vi igen.

"Är det du eller jag som låter?"

Nu har jag pratat med Ida i Kina.
Det var kul och udda. Och kanske en aning dyrt.

Där, i österled,* väcks de av mitt ringande, men som hon sa: "solen går upp nu". Så se det som en långväga telefonväckning. On the house.
Här är det kolsvart.
Som vanligt.
I Kalmar.
Anno 2008.
Godnatt.

*jag har alltid velat använda ordet österled. Nu har jag gjort det. Det får räcka så helt enkelt.

Dagen efter skapade Gud ångesten och försvann för att aldrig mer återvända

Och på den 25:e dagen gick Gud ut på lokal, festade, söp ner sig, bajsade på sig och hade sex med en manlig prostituerad

Hans Villius tränar på mitt gym

Det finns en kille på gymmet som svänger sig med nån skrämmande dialekt. Han låter lite som Hans Villius fast cp.
Och varje gång jag hör honom väcks blodtörsten i mig.
Men jag cyklar hem, kokar lite tévatten och googlar på mungiga istället.

En fråga, är det för lite eller för mycket mungiga här i världen?

Jag lever drömmen. JAG LEVER DRÖMMEN

Det här har varit en verkligen underbar dag, tänker jag medan jag vädrar de plaskande kaffesvettningsvåta armhålorna.

VERKLIGEN UNDERBAR!
Med betoning på LIG och DER och R!

Jag dansar aldrig nykter

Ett svagt vibrerande som letar sig genom diafragman, letar sig upp längs ådror och nerver, ökar och sjunker i kraft allt eftersom den planterar sig runt den varmaste platsen bakpå revbenen. Strålar sedan ofrivilligt ner till mitt skrev där den pulserar allt häftigare, spritter som små harpsträngar i fingrar och tår, lämnar läpparna torra medan ögonen blinkar frenetiskt.
Var det kärlek, fyllekåthet eller havet av människoalger som rörde sig i takt med de vågor av basgångar som strömmade fram över dansgolvet? Min kropp var frikopplad från hjärnan – jag bars fram av lemmar högt bland fixstjärnornas välvda himmel, kröp genom mörka tunnlar, förblindades av färgnyanserna och pressade min ibland tunna, spensliga lekamen mot kraftiga stycken av kött, och ibland var min kropp av stål involverad i mekaniska rytmer med andra maskiner.

Sen vaknar jag upp och märker att jag spillt kaffe över mina anteckningar.

Ute på lunch

Jag känner plötsligt en tunn hand om min arm. Ett blont hår som tittar upp mot mig.
Jag ler.
"Du tappade den här.".
"Tack" säger jag och tar burken hon håller i sin hand utan att nudda hennes fingrar.
Och det var allt. Inget ligga.
Men hon var ju snäll i alla fall. Och det är väl viktigast?

Fan.

Chinese Democracy

Prövade att ringa Kina igår. Men något (kommunismen?) hindrade mig från att komma fram.
Jag gör ett nytt försök ikväll.

Nu har jag varit ute i skogen och tittat på (och fotograferat) polska gästarbetare medan de hissat en 16 ton megabalk sjuttio meter upp i luften. Det var kallt. Fruktansvärt jävla kallt.
Sen höll jag på att köra ner i diket.
Det var min morgon det.
Men annars ...

Top of the morning to y'all

Shoot me

Klockan 07.20.
Donny är på jobbet.
BEEP!

De sitter i köket och pratar hockey och jag faller lite - men det är okej. Tror jag

Nu sitter det två TVÅ dalmasar nere i köket.
Nyss när jag klev ut från badrummet efter att ha skrubbat min kropp, ansat den en aning och smörjt in mig hörde jag hur de diskuterade hockey.
Jag misstänker att de i detta nu pratar jakt. Och whisky. Och karga dagar i skogar klädda i bröllopsvitt. Och deras kvinna som väntar där hemma, högt uppe på en kulle, med huset som är byggt i korsvirkat trä i bakgrunden, en nedåtgående sol och doften av rörelse och stillhet som en stickande men ändå behaglig känsla i näsborrarna.

Och jag funderar en stund på vem jag är och vad jag gör här och vad allting egentligen har för mening.
Men så finner jag tröst i den kroppsvarma men främmande insikten att det har ju inte det. Inget har någon mening. Ingenting. Meningslöst. Och så skrattar jag. För även om man kan tycka att en sådan tanke bör vara nedslående så har den motsatt effekt.

Senare när jag går på toan för att kissa så tvättar jag inte händerna efteråt.
Och det känns så ... rätt.

Nu går jag och lägger mig.
Jag hoppas att ni är med mig igen imorgon.

Renlighet är en dygd

På gymmet finns det en kille som brukar dyka upp i tajta små shorts som är skurna strax ovanför pungen, en vit, sliten t-shirt med korta ärmar och så bär han alltid omkring på en stor militär/backpackerväska på vars yttre det hänger allt möjligt tingel-tangel, bland annat en sån där militärflaska i grön plast. Han har kort spretigt hår och är knappt en tvärhand hög.
Jag vet aldrig vad han tränar då jag aldrig sett honom utföra en endaste övning.

I dag däremot så fick jag bekanta mig med hans duschritualer, vilket bland annat innebär en del läten men även en manisk rengöring av hans lilla manskropp.
Gnugga in kroppen med tvål.
Skölj.
Gnugga in kroppen med tvål.
Skölj.
Gnugga in kroppen med tvål.
(Jag väljer här att gömma mig inne i bastun, tio minuter senare när jag kommer ut håller han fortfarande på).
Skölj.
Gnugga in kroppen med tvål.
Skölj.
(Jag torkar mig och går och byter om, men precis innan jag ska gå, skorna på fötterna, halsduk om halsen och ryggsäcken på axlarna, så tittar jag in i duschrummet lite snabbt).
Gnugga in kroppen med tvål.
Skölj.
Gnugga in kroppen med ...
"Jävla idiot" muttrar jag medvetet högt, lämnar omklädningsrummet och går hem genom ett snöigt Kalmar.

Att döda som barn

Jag tänker på min barndom och undrar vad som hände med de inbyggda strykbrädorna som lägenheterna hade förr i tiden. Minns att de var perfekta att ha när jag lekte krig med mina leksaker. Flera gånger om blev figurerna skjutna och föll över stupet, följt av ett "iiiiiiiih" från min pojkstrupe innan de, i mitt huvud, förvandlades till syltblandad kroppsgröt på linoleummattan.

Var de utfällningsbara strykbrädsgarderoberna bara en del av ett svunnet ungkarls-Sverige eller är det standard även i dagens nybyggen?

Jag vill ju bara veta.

Dagens tourettes

MJÖLKE!

Donny och kung Ottokars spira

Fick ett sms som började med numret 0035. Involverade min kollega för att hitta landsnumret.
0034 - Spanien.
0036 - Ungern.

Vilket land är det som tidigare låg mellan Spanien och Ungern men som nu är helt raderat från kartan? Habsburgska riket? Syldavien? Bordurien?

00351 är till Gibraltar. Men ingen sund människa skulle bosätta sig där. HAHAHAHA! Jag är rolig. Läs min blogg. Rolig blogg. Jättekuk blogg. Bloggofantastico.

00352 är till Luxemburg. Men det är inget kuk alls.

Sådär .... LUNCH!

Och som svar på ditt sms: pulla, ikväll? Jag är ledig mellan 19.15 och 19.45. Funka?

Magnetisörens femte vinter

Ziven, general manager vid ett företag som kallar sig Ningbo Mingyi Magnetic Co., Ltd. vill sälja magneter till mig.
De finns i formerna "circle, square, tile, ball, hemispherical type, sector type, abnormity type" och används i allt från leksaker till rymdfarkoster.

Och jag känner spontant att jag är i stort behov av en abnorm magnet till mitt kylskåp.

Ziven, om du läser det här. Ring mig! 070 - 488 64 10. Och så kan vi styra upp nått.

Prästkragar och drömtolkning

"BZZZÄH-BZZZÄH!"

Klockan ringer. Sista drömbilden i mitt huvud fortfarande färskt i minnet. Drömmen måste ha avbrutits av väckarklockan.

Två-tre sekunder tidigare:
"Ser jag dig göra det ska jag banka skiten ur dig" muttrar jag med händerna hårt slutna kring prästens hals.

Återoppfinnar-Jocke

För ganska precis ett år sedan, (give or take ett par dagar) skrev jag om ångest.
Med andra ord, inget nytt under solen.
Jag återuppfinner mig själv genom att kopiera dåtidens Donny och dra det som en omodern skjorta över nutidens något mer stadiga bloggkropp:

// Okej, nu har man ångest igen. Och sitter på redaktionen med papperstravar som inte säger mig något. Bläddrar i en gammal DN och läser om "Sveriges Hemingway" Thorsten Jonsson. Fastnar för hans beskrivning av två såkallade krogtjockisar. Det får mig att tänka att på något sätt så har ingenting förändrats. 57 år har gått men tiden har stått stilla. Folk blir fortfarande onyktra, påtända, avtända, avsugna, ångestladdade och fyllda till bredden av en svart oljig vätska som stärker alla sinnen tills det gör ont. Smärtar. Vrider sig i konvulsioner. En ångest som pyr ut som giftiga gaser ur amygdalavulkanen, tills den ilsket röda lavan bryter fram och dränker de svarta skuggorna nere i hippocampusdalen.

Men Thorsten Jonsson står stadig, död och begraven sedan årtionden tillbaka:
"Den ena var en medelålders, blekt rödhårig och utblaskad sak med snygga höfter och hängbröst som tittade fram ur den uppslitsade blusen som snoriga ungar i en dörröppning. Den andra, min tydligen, såg ut som en späd och fuktig potatisranka, med tunna slappa benhänder, smutsigt hår och blöta narkotikaögon."

Snoriga ungar i dörröppningen. Metaforerna exploderar i mitt ansikte. Time ... to work ... //

Konversation 2.0

Via msn. Hon: neeeej feeeel, hon säger ju blowjobs i den.

Hon igen: fel fel fel.

En liten stund senare, hon ... igen: cumshots ska de vara.

Jag: Vad? Håller du en monolog för dig själv nu - för jag förstår ingenting.

Hon: meh fuck du länken?

Jag: Eh,va?

Hon: oj.

Hon igen: fick du inte länken?

Bomullsplockare hade i alla fall tur med vädret

Att jobba en söndagskväll är att AAAAAAAAAAAHHHHRG!

Frågor på det?

I väntan på bussen

Det var egentligen inte så mycket mer än spontankärlek som dolde sig bakom den immiga rutan på bussen. Färgen jag senare kom att minnas var en ram av svart, med små pliriga, bruna ögon och en tunn linje av rosa som snörptes i ett försök till leende.
Hon var söt, tyckte jag då.
Och nu kan jag inte släppa henne ur tankarna.

Scream queen

Jamie Lee Curtis fyllde 50 igår.
You might remember her from such educational films as Halloween, True Lies and A fish called Wanda.

Där har vi en kvinna som åldrats värdigt. Hon kan få bjuda mig på mjölk och Maryland Cookies vilken dag som helst.

Och nej, bilden föreställer förstås inte fruntimret nu, i dag, utan är taget från filmen Perfect med John Travolta. Han (54 år) har inte åldrats värdigt. På sin höjd kan han få bjuda på lite citat från "Titta han snackar".

Genialitet kontra galenskap

Jag bad just om förlåtelse.
Till mig själv.
Högt.

Oh, the madness.

Dagens "even Rocky had a montage"-moment

Att jogga genom ett vintrigt Kalmar. I gråa studsandemandomsframhävande träningsbyxor.
Nu tar vi alla och laddar inför nästa vecka med ett från lungorna framfrustat "AAAADDDRIIIAAN!"

Inte lång tid kvar, dags för panik

Den tjugoförsta december 2012 upphör mayakalendern.
Och då går världen under.

Tyckte bara ni skulle veta det.

Blood in, blood out

Jag ska skaffa världens största blodbank med HIV-infekterat blod. Sen vågar ingen, INGEN tjafsa med mig.

Det var allt.

Gooooomorgon.

För alla ensamma själar därute: dagens snuskelisnuskord

Svällkropp

Twisted Metal, fast på film ... och uselt

Såg precis en "direkt från tryckeriet"-version av filmen Death Race. Tänk tv-spelet Twisted Metal kombinerat med Jason Statham.
Det var till stor del en oangenäm ny bekantskap.
Varje gång en tjej (hethethetbusvisslingshet och allakillarskrikerefterhennehet) klev in i scenen drog regissören igång en låt med nån svart sångerska som pumpade fram nått om "seeexy" och "giiiirrrrls" och "raaargh" och jag vete fan vad mer, varpå filmen gick ner i slo-mo och vibrerade som i ökenhetta och så fick man se en välsvarvad röv vicka fram i motljus och ånga.
Och det var ändå något av det bättre med den här seriöst gravöppningsusla film som placerar sig "däruppe" tillsammans med The Fast and the Furious och The Fast and the Furious - Tokyo Drift. Alltså en rulle för adrenalinstinna, "din jävla bög"-muttrande killar från förorten.

Och varför bemödar sig Ian McShane med att så gott som fullständigt solka ner sitt goda renommé han byggde upp när han porträtterade Al Swearengen i Deadwood genom att dyka upp i den här cancerogena rövfistel till film? Det övergår mitt förstånd.
"COCKSUCKER!"

I det här landet av gran och tall

Det glöder i mitt fönster, så det är bara att hälsa på. Stan är täckt av en tunn hinna frost och snö men annars är allting som vanligt.
Tomt.
Och tyst.

Hur man hittar hit?
Det är bara att ta sikte på skogen, åka ett tjugotal mil tills du stöter på den sista falnande glöden civilisation.

Därefter tar du vänster och åker ytterligare tjugo mil in i de allra mörkaste delarna av de svenska urskogarna (vad du än gör; stanna inte, ta inte upp liftare och kör inte saktare än 130 km/h. Vill du överleva, lyd dessa råd) och snart ser du en liten lägereld, och så en till, och så en till - stanna inte nu heller, det är bara Nybro du passerar - och så fortsätter det, små, tveksamma ljuspunkter i mörkret och så plötsligt, genom mörkret, anar du ett Ikea, ett slott och Harrys.
Du är framme.
Parkera bilen och gå och lägg dig. För staden sover. Och har gjort så sedan fyrahundra år tillbaka.

Dålig sökmotorik

isoHunt tycker jag ska fördjupa min kunskap om det mänskliga avskrädet. Jag tackar nej och går och bajsar istället.
Den här dagen ska bestå av mjukisdjur, choklad och hoppdansande över alpliknande berg. Inte rikt trash och halshuggningar. Det spar jag till vilodagen.

Don't hate the player

Nu skickade jag precis en anonym hatkommentar till en annan blogg bara för att det kändes kul. Som en inte helt logisk fortsättning på det så ska jag nu klippa tånaglarna och göra 1000 situps.

Naggad i kanten

Jag åt hårda puckformade sesamknyten till middag på jobbet igår kväll. Efteråt värkte det i magen medan jag tittade runt på alla små datoröar där folk satt gamnackat och glodde in i skärmar av renaste vitt.
"Det här är verkligen meningen med livet" tänkte jag medan jag lät själen sjunka ner under skrivbordet och burra ihop sig i en mental hög bredvid resterna efter årtionden av tidningsmakeri.

Sen blev det stressigt, som det brukar bli när kvällen slutar vara kväll och kryper in på natten. Och då slutade jag fokusera på viktiga saker och koncentrerade mig istället fakirmässigt på nuet.

Och sen gick jag hem och drack garderobsvarm whisky.

Och ett, två, tre: slå upp ögonen

Jag ska börja dagen med att dammsuga. Sån är jag. Huslig.

Guten morgens.

Grogghorar för mig själv: "vill du ha en drink Donny?" "Ja, Donny. Tack. Sen kan du få ligga med dig själv." "Wow! Nu blev penis glad."

Nu har jag hetsdruckit tre whiskycola på lika många minuter.
Jag mår som en prins.
Sen tittar jag mig omkring på sällskapet: gamla tapeter och en hög med smutstvätt.
Fyfanfyfanfyfan. Dethärblirnogbrava. Typ. Liksom.

Och så avrundar vi kvällens ståupp

"Vad säger man till en tjej med två blåklockor?
Ingenting, hon har redan blivit tillsagd två gånger."

Men HA-FUCKING-HA!
Slår mig själv hysteriskt på knäna innan jag får ett anfall och faller ihop kvidande på golvet.

Donny prövar lite nytt material

"Idealkvinnan är nästan dvärgväxt med platt huvud, tandlös och stora greppvänliga öron."

[Tystnad]

Sug på den ni och återkom.

Intelligentian i hörnet av lokalen analyserar:
"I dag är Donny on the eeedge."
"Ja, han väjer inte för nått. Inte nått. 'Too soon?' I. Don't. Think. So."
"Vi ser någonting nytt växa fram. Scenen är för liten helt enkelt."
"Jag gillar hur han leker med man-kvinna-dikotomin."
"Och så är han smart, snygg, cool, bäst och ... och Alltings medelpunkt."
"Det sägs att han dödade en björn med sina bara händer."

Donny drar ett skämt

"Kvinnan ska studsa mellan knytnäven och köket."

[Ljudet av tusen och åter tusen gapskratt]

"Tacktack."
Flätar ihop händerna och håller dem segervisst ovanför huvudet.
"Tack. Verkligen jättetack."

Jag tror jag börjar förstå mig på det här med humor.

Jag har tappat bort sista biten i pusslet.

Knappt ens ett halvt dygn i Kalmar och jag är redan uttråkad.
Men det är ju helg.
Så nått måste jag hitta på.
Vadsomhelstmenjagvetintevad.
Dum nog som er man i bloggosfären är så tackade han ja till att jobba den här fredagen. En fredag som kunde spenderats med en glögg i handen uppe i ett vintrigt Stockholm och med en möjlighet att få yngla av sig lite - även om det allt som oftast stannar vid just en möjlighet.
Så nu vill jag antingen att ni håller käft (nej, det vill jag inte) eller så vill jag att ni sprider er fylla/ångest/tristess in och ut över den här bloggens spruckna fernissa.

Seså, jag kan börja.
När jag var liten hade vi en parklek i Kärrtorp där jag växte upp, där fanns det häftiga gångar som de lesbiska parklektstanterna hade byggt i trä. En gång hade någon bajsat där inne - riktigt människobajs - en annan gång hittade jag en död ekorre där inne, alldeles uppsvullen och sprucken och full med mask (bajskorven var också uppsvullen och full med mask). Det var hit vi barn av vår stad gick för att leka, kasta kottar på varandra, leka doktor, leka krig, leka svin och ha allmänt oblygt kul utan vuxenhetens kyla.
Det var också här som jag kissade på H.

Jag minns inte de direkta omständigheterna. Eller hur jag lyckades spreja ner honom så totalt. Men guldduscha honom gjorde jag likväl.

Ryktet, och mitt minnes desperata efterkonstruktion, vill få det till att några av ungarna (de andra) hade retat en mindre grupp av ungarna (jag) genom vanlig hederlig nioårsmedmänsklighet. Så jag hoppade ur tunneln, halade upp min lilla likmask, började kissa på marken innan jag i en vid båge och med en ninjas smidighet vred mig likt Neo i Matrix och siktade in ammoniakbursten rakt mot H:s blågrå collegetröja av modell 1989.

Det blev en härlig träff. Fuktig och ångande. Och hade jag nu inte hållt mig från att överdriva historien (allt hittills är taget direkt ur mitt minne så som det har valt att bevarats i min dammiga hjärnbark) så hade jag sagt att han skrikit "noooo" i slo-mo medan jag ristade ett D över hela hans bröst - varpå kraften från min stråle till slut slungade honom in i ett träd trettio meter bort.
Det - om något - hade varit grymt.
Men ärligt. Hur många har guldduschat sin bästis när de var små bara för att vinna en diskussion?
Och som jag vann den sen.

Seså, skriv nått. Vad som helst. Hursomhelst. Anonymt om så önskas.
Mina fingrar blöder mot tangentbordet ikväll, bara för er skull.
Sumpa inte det här vackra vi har nu.

Snopptest

Fick just beskedet att min bäste vän är frisk och kry och allt sånt. Den har dock fortfarande ett uselt morgonhumör.

Donny Hedlund koko som en gök

Nu är det dags att gå till jobbet.
Hjältarnas karavan my ass. Det här är förlorarnas parad. WALK OF SHAME!
O ack ve, vad jag önskar att en 2.20 lång indian kväver mig i sömnen med min egen kudde i natt.
Det vore the way to go.
Not with a bang men genom att i dödsögonblicket släppa på muskelkontrollen och tömma sin tarm i byxorna.

Det är ren och skär poesi.

Axes of evil

Stackars pojk. Sinnebilden av en Axe-användare är ju annars en fyrtionånting, iklädd McGordon-jeans och Batistini-skjorta från Dressman, rediga allvädersskor med en lifespan på tio år och en Clas Ohlson-påse i handen. Han har en tråkig fru, tråkiga barn, tråkigt kontorsjobb, tråkiga åsikter, en Volvo eller Saab som luktar så där äckligt nytt, tre hårstrån som sticker ut ur ena näsborren, kaffeandedräkt och på kvällarna så matar hans fru hans rektum med en rabbit till tonerna av Da Buzz.
Han kan mycket väl driva ett mindre företag - men han kan också vara vår statsminister.

Jag visste väl att Axe var ondskefulla.
Synd bara att deras smitta skulle behöva döda innan någon fick upp ögonen för problemet.

I guess it snows down in Kalmar

Det snöar även på mer sydliga breddgrader. Vinrankorna i fru O's trädgård har fått frostskador, nere vid playan är det is längs strandkanten och min baguette har fått frossa.
O ja ba' OH! MY! GOD! Liksom.

"I want to see the frontier before it's gone"

Jag lunchade med T igår. Åt pasta och drack en kaffe. Jag ville lämna läppsticksmärken på koppen men hade bara lypsyl.
Hon pratade höga knän i marschtakt över sängen.
Jag pratade ojande i mörkret när neurosen slår till.
Det känns bra att två kan dela samma livsleda. En lunch, 110 kr, kaffe på det och så lite hobbypsykologiserande. Samt ett uns skvaller och två lakritskolor. Vi placerades intill toaletten och kassaapparaten. Jag tror att någon försökte säga oss nått. Jag vet dock inte vad. När pappa, iklädd gula arbetarkläder, plockade upp mig i sin brummande och klånkande ståldinosaurie så sa jag adjö till T och hoppade in i passagerarsätet, vrålade ut "I'm riding shotgun" och slog igen dörren. Därefter vidtog strax en resa ner till the frontier. Men det är ju som bekant en helt annan jävla historia.

"Nu äter vi frukost och håller käften. Den här dagen blir nog ett rent jäkla helvete. Men vi kan väl låtsas, älskling?
FÖR BARNENS SKULL!"

"Slutcitat fuckface!"

"I kill him for money, but you are my friend so I kill you for free."

Är det någon som känner igen det citatet? Minns att jag och min bror brukade springa runt och väsa så till barnen vid lekparken när vi var små. Jag misstänker att det kommer ifrån någon av min äldsta brors för den tiden väl tilltagna vhs-bibliotek. Men jag vet inte riktigt varifrån.

Ska börja samla på oneliners har jag tänkt mig. Av typen: "No mercy!" och "Fear does not exist in this dojo, does it?" och "Fuck the world" och "Hello. My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die" och "Say hello to my little friend" och "Shut up! Shut up and take the pain! Take the pain!" och "You're terminated, fucker."

Vet dock inte när tanken är att jag ska använda dessa.

Ett citat har jag däremot redo, lite som ett ess i kortärmen. Om vi, under vår resa i Sydostasien av någon outgrundlig anledning tar oss in i Burma så kan jag, på frågan "hur var det där?" likt Rambo muttra fram ur min enda fungerande mungipa:

"Burma's a warzone."

Våldgästa

"Du har någonting där" sade han, lutade sig över sängen och torkade bort något från hennes kind.
"Så ... mycket bättre."
Hon följde honom med blicken när han gick för att tvätta av sig innan hon, till tonerna av hans muntra visslande, blundade en sista gång.

At the scene of the crime

Motorvägen mellan Norrköping och Kalmar består av en massa "rum".
Virserum, Virum, Jämserum, Vickerum.
Jag förstår inte det här.
Överum, Falerum, Ringarum, Smedesrum.
Det är som en infektion centrerad kring E22.
Ankarum, Lebensraum, Redrum.

"Hur får de rum med allihopa?" - och det var alltså dagens buskisskämt, vilket förkunnar att Donny landat ute i vischan.

Trumpetfanfar.
Applåder.
Fyrverkerier.
Folkets jubel.

Apropå rum: don't get me started on all the -hults.

Skrivklåda

Så här ser det ut när man pajat datorn och desperat måste ha nått att skriva på. Baksidan av ett presentpapper får duga.

On the road again

Nu drar jag ut på vägarna igen. Riktning söderut. Jag kommer att lyssna på musik, skriksjunga och dricka kaffe.
Det kommer att vara hemskt, men jag gör det för er skull.
Näst sista resan sörru.

Det ni.

Madman in the attic

När barn föds, är de då medvetna om att de kommer att bli messed up?
Igår bar jag nerverna utanpå kroppen som en synnerligen värdelös rustning.

Likt den "mamma"-skrikande andra världskrigssoldaten som desperat försöker stoppa in tarmarna som rinner likt kungafamiljens julkorv genom det gapande hålet i hans mage så försökte jag futilt hindra de eruptioner av känslor som hotade koka över. Men det var som att ta med en kniv till en pistolduell.

Det är den obevekliga känslan av att vilja släppa allting man har för händerna och springa gråtandes hem till sig själv, vrida lamporna så att skuggorna faller snett och sedan sätta sig i ett hörn och massera den onda svedan i huvudet som hotar att nollställa hela systemet.
När jag var yngre trodde jag länge att jag skulle bli vansinnig. Att ilskan skulle gå over the top och att jag skulle lyckas bränna ut alla synapser. Sedan skulle jag sitta där katatonisk och fjärran vid varje släktmiddag och julafton och midsommar och kafferep med en haklapp och tvångsmatas med vattnig soppa.
Men det hände inte.
Det kreverade och implodera och hade sig tills det en dag tog slut och sjönk undan. Nu bubblar det mest under ytan. En kontrollerbar hetta. En sten i skon.

Och sedan hos H igår försvann "klådan" som den brukar göra och neurotikern i mig tog över. Det brukar bli så.
Och då fick jag åter de tunga adrenalinsmärtorna i bröstet. Då varje andhämtning var en ansträngning.
När jag kom hem till pappa satte jag mig, med de blöta ytterkläderna fortfarande på, vid fotänden av hans säng.
"Jag mår inte så bra i dag" muttrade jag innan jag viskade "godnatt" till hans sporadiska snarkningar, borstade tänderna och gick och lade mig i vardagsrummet.

Jag längtar tills jag får kraftiga borst i näsan

Tittar man tillräckligt långt upp i min näsa så kan man se min hjärna.

Godmorgon.

Persbrandt klipper till

Nu har jag lyckats döda min pappas dator. Det här skriver jag på min gode vän H:s dator.
Ville bara berätta att jag har varit och klippt mig i dag. Frisörskan var psb, vilket är kalmaritiska för påsättningsbar. Det är det enda jag lärt mig under min årslånga exil. Det är sånt som the locals säger. Själv skulle jag kanske sagt söt. Det var allt, tror jag.

Jo. Drack ett par öl på Finn Malmgrens krog ikväll. Servitrisen var 64 år och livstrött. Hon var inte särskilt välbevarad men bjöd trots allt på påtår på den kaffe som brorsan beställde. Det var snällt. Så kanske, bara kanske, att jag kan ligga med henne i ett mörkt rum.

Nu ser jag på en fruktansvärd (alltså, det smärtar verkligen i mina ögon) serie med Persbrandt - Oskyldigt dömd.

Imorgon åker jag tillbaka till Kalmar. Men jag återvänder. "Var så säker" väser jag fram med min sämsta Persbrandt-imitation.

Gud vad jag hatar den mannen. Och älskar. Men mest hatar.

Språkvård

Jag försöker ju som den goda människa jag är att, av någon ännu inte utredd anledning, vara jämlik i mitt svärande. Kuk precis som fitta undslipper då och då mina läppar. Även ett par aaarghpenis (men även förihelvetedinjävlaGUBBPENIS!) och ett och annat SNIPPA! ("I'm taking it back"). Ett annat svärord som börjat dyka upp mer frekvent än vad som från början var "planerat" är ordet rikshora. Jag har ännu inte lyckats tyda innebörden i ordet. Är det någon som horar i rikets tjänst? Rikets största gnoa? Eller en hora med rätt att hora? Eller bara en jävligt stor hora?

Någon som vet?
Ordet dök bara upp där en dag, och så vill det inte försvinna.
Det är inget särskilt fint ord, men det rullar så härligt av tungan. Gärna med en liten lättare skorrning på r:et.

Ni kanske kan bidra med några ord så att jag kan berika mitt språk en aning.

De dimhöljda bergens havande gorillor

The Mist.
Såg den häromdagen. Monster kommer ur dimman och äter allt och alla. En kristen tok (finns det någon annan sort?) predikar om Guds straff och jordens undergång och pappan, protagonisten, skjuter alla sekunderna innan de blir räddade. Men det är inte viktigt. Som den sci-fi-frälste jag är så vill jag förstås veta mer om den här dimensionen soldaterna i filmen öppnade upp, hur de gick tillväga för att rensa upp allt och varför man ville öppna portalen till att börja med. Men istället får vi följa en massa hillbillies och deras enträgna kamp för överlevnad.
Jag förstår ju att filmen skulle bli skittråkig om man berättade allt sånt, för er vanliga dödliga, onödigt krimskrams.
Men jag måste veta.
Så nu googlar jag på portaler, monster och blod och hoppas att jag slipper få bildträffar på kvinnor som föder.

Allt är inte Star Wars som glimmar

Förra året kom Robot Chickens Star Wars-avsnitt (av och med Seth Green). Sen gjorde Family Guy (även här med Seth Green) en variant på temat, Family Guy Presents Blue Harvest.

Nerdtrivia: Blue Harvest var förövrigt den påhittade titeln som man använde under filmandet av Jedins återkomst för att hålla produktionen dold från snokande ögon.

Nu har Robot Chicken släppt sin Star wars del 2. Den går säkerligen att hitta på youtube eller valfri torrent i hyperrymden, eller så klickar ni här, och går in på adult svim.

Ett must see.

Och med det har jag nästan, men bara nästan, fyllt upp dagens kvot av sf och nörderi.

Toaring

Någon i brorsans trapphus upptäcker i detta nu med en förnedrande chock hur det är att sätta sig med bara skinkor mot iskallt porslin.

Låt det bli en läxa till nästa gång.

I bitterhetens efterbörd kommer tomhet

Tröttnade på allt och spenderade en stund på tisdagskvällen med att spontanremixa nya Star Trek-trailern.
Det finns få saker så förlösande som oändlig repetition.
Och få saker som så här i efterhand, när behovet är släckt, genast förlorar all sorts funktion.

Vissa saker kräver med andra ord ett här och ett nu.
Jag har lärt mig det ... här ... och nu.
Tills nästa gång, då jag åter glömt min läxa och måste spendera en kvart med att spontanremixa Star Trek - The Search for Spock.

I de blindas rike är gomsmackaren kung

Delfiner använder sig av en sorts sonar för att, i kombination med en halvtaskig syn, lokalisera saker under vatten. Så kallad ekolokalisering.
Jag har spenderat en halvtimme liggandes apatisk i min säng på ett golv i en lägenhet som luktar svagt av cigarettrök med ögonen fascinerat klistrade på en dokumentär om en blind pojke som använder klickljud för att ta sig fram. Så kallad ekolokalisering (och nu pratar jag alltså inte om Xhosa).

Klickklickklick.
Där är en lyktstolpe.
Klickklickklick.
Där är en bil.
Och med den bilden på min näthinna (no pun intended, jag kan ju inte rå för att jag kan se) så går jag och lägger mig. Något mer tillfreds med mig själv och mänskligheten än jag var för en timme sedan.

Klickljud.
Det är fan makalöst.

Klickklickklick på er. Vi hörs imorgon.

Bitterhet kommer på hösten

Jag vill vara tio år igen. Lite småknubbig med tejpade glasögon och astmainhalator - men bekymmersfri. Leka med mina leksaker, spela mina spel, klättra i mina träd och hoppa i mina pölar, allt medan de vuxna fortsätter sitt enträgna och molokna malande genom livets gråsaggiga, tjärdoftande fattigdom.

Men nej ...
Egentligen vet jag inte riktigt var jag vill vara.
Här, där, nu, då.
Och det känns förstås ... piss.

Det är inte på något sätt en unik tanke.
Det är bara ett krasst konstaterande.

Suicide is painful

DN skriver, under rubriken "Självmord i USA kopplas till krisen", att New Yorks Trinity Church, nära Wall Street, under de senaste månaderna tagit emot en ström av desperata finansaktörer från Wall Street. Samtidigt inkommer anekdotiska rapporter (det känns som om orden anekdotiska och rapporter inte är ämnade att stå bredvid varandra, min anm.) om självmordsfall relaterade till krisen.

Jag ser framför mig börskraschen 1929 då det enligt myten, eller anekdotiska rapporter, regnade börs- och aktiemäklare från skyskraporna.

Små Monopolkillar som förvandlas till våta fläckar på den spruckna asfalten.

Det hade varit en anekdot att berätta för sina barnbarn.

Dagens Yoda

"Oh, great warrior, hmm? War does not make one great."

James Blunt vädrar morgonluft

Metros "grej" igår att låta James Blunt vara gästredaktör för hela tidningen, vad var det för nått? Seriösa svenska nyheter, och så poppar hans huvud in och bidrar med en kommentar - ofta helt gripet ur luften.

Som artikeln om att "Dagens unga drabbas värst av bostadsbrist".
James Blunt, och jag citerar: "Min magkänsla (vad i helvete, min anm) är att det från ett miljöperspektiv är skadligt att hela tiden bygga mer, det kan skada jorden."

Allt väldigt fint och Bono-aktigt. Men vad har det egentligen med artikeln att göra? "Materialet [i dagens Metro] [...] har till stora delar valts ut eller skrivits av den världsberömde brittiske sångaren James Blunt".

But why?
För att kränga skivor?
Kränga tidningar? (tidningen är ju gratis, så läs gärna: annonser)
Eller för att Blunt, mer än någon annan, måste få göra sin röst hörd?

Vad blir nästa grej? Orsa Spelmän tar över DN under en dag.

Hos doktorn, inför Thailandsresa

"... och så kan vi testa det här också."
"Mmh, okej."
"Behöver du kondomer?"
"Kondomer?"
"Ja, vi har massa här som du kan få."
"Okej, visst"
"Ja, för jag vet ju inte vad du ska på för resa."

Halt, här får inget passera

Jag förbannar den dagen som min pappa fick nya, smalare toalettrör.

På ålderns höst

Jag vaknar upp innan ljuset, kissar i en kopp, tar mig till sjukhuset, ger lite blod, lämnar in mina prov, cyklar hem, äter frukost, sover en timme, vaknar upp, klockan är tolv, tar en kopp kaffe och en pepparkaka varpå jag avrundar med ett varmt bad.
Jag har inte bara tagit ledigt.
Jag har blivit pensionär.
Nu ska jag bara åka till Afrika och hitta en fräsch ung man alternativt åka på swingersresa till Karibien så är förvandlingen fullständig.

En morgon som alla andra

Det är kallt ute ...
Och tankarna för mig hem till Leningrad igen.

Generationsskillnader

Klockan är strax innan ett på natten. Jag går in i badrummet, trycker ut lite tandkräm på tandborsten och slår på kranen. Jag hör hur pappa vänder sig om på sängen inne i sitt sovrum. Någonting säger mig att han sagt nått så jag slår av kranen och ber honom upprepa sig.

Pappa, nyvaken: "Har du plockat potatis?"
Jag, med tandborsten i munnen: "Vad?"
Pappa: "Har du plockat potatis?"
Jag: "Öh, nej. Jag borstar tänderna. Brukar man plocka potatis på natten eller?"
Pappa: "Ja. Man stjäl då."
Jag, hör fel: "För att det inte finns nån tjäle då?"
Pappa: "Nej. Stjäl. Stöld."
Jag: "Tjäle? Köld?"
Pappa: "Nej. Stjäla."
Jag: "Ska jag stjäla potatis? Från andra?"
Pappa: "Ja. Du kan ju inte stjäla från dig själv."
Jag: "Hm. Jag fortsätter borsta tänderna nu."
Pappa: "Hehe."

Sen tystnar han och somnar om.

Modenycker

En gång ville Ezekiel vara lite lustig, så han satte på sig en lösmustasch. Det var den bästa dagen ever på telegrafkontoret.

Syfilis är en galen sjukdom

Var hos sjuksyster för att vaccinera mig. Och nej, det var inte mot könssjukdomar. Tror inte att man kan vaccinera sig mot sånt. Dock frågade jag om det gick att testa och se om jag är kärnfrisk på samma gång. Slå två flugor i en smäll vill säga.
Så imorgon bitti ska jag kissa i ett litet glas, suga upp det med en slang och spruta ner det i en behållare (som på senaste släktträffen ungefär). Sedan ska jag gå med mitt varma kiss till sjukhuset.
Min förhoppning är att jag, precis som när man var liten, får en godisklubba.

Jag hoppas ju förstås också att jag inte har någonting. Men först och främst en klubba. Gärna jordgubb/lakrits. Det vore nått.

Sjuksyster var förresten rätt blasé:
"Är du sån som svimmar av nålar?"
"Nej."
HUGG! rakt in i axeln.
"Sådärja."

Donny Mythbuster

Huset brinner alltså inte ner om du går hemifrån utan att slå av kaffebryggaren.

En sång om sex

Jag och B diskuterade min nya grej häromdagen.
Det beslutades att jag borde börja sjunga under själva sexakten.
Istället för halvkvävda frustanden, ojanden och svaga muttranden framkallade av det faktum att man ligger där och tänker "fan, jag knullar faktiskt. JAG GÖR VERKLIGEN DET. Tjo-fucking-ho!" så ska jag nu istället brista ut i diverse kända och okända sånger.
Självklart ska musiken matcha själva in-ut:andet, tempot och positionen. Det kan även anpassas till vem det är man kopulerar med - bakgrund, jobb och andra preferenser.
Kanske att man kör Run to the hills om man lyckats ragga upp någon av panflöjt-indianernas döttrar: "White man came across the sea; He brought us pain and misery."
Eller så kör man en Bruce: "It was this one who broke the stadium" och så kör man igång Twist and Shout.
Sen, om man vill överraska lite, så drar man till med What what (in the butt) och kör in den i tvåan.

Den här idén känns mycket bättre än den grej jag och brorsan kom fram till: Skriksexet. Vråla högt, länge (under hela akten, så du måste kunna klara 32 sekunder) och gällt.

Vi får se vilken av dessa eminenta idéer jag implementerar först.

Återkommer.

Wanted - dead or alive

Donny är även namnet på en bounty hunter i Modesto, Kalifornien. När han inte är ute och jagar svarta brottslingar så är han hemma i trailern och slår sin fru.