Det här med arbetsintervjuer är värt ett alldeles eget kapitel i mitt liv. Det börjar så sakteliga med en viss panik som sprider sig när man inser att man snart ska bli utlasad. Eller, egentligen är paniken inte min. Paniken är andras. Men den smittar. Jag är egentligen en fatalist, utan att tro på att våra öden är förutbestämda. Jag tänker mest: jaha, vem är väl egentligen jag att bygga upp en oro över något så makabert ointressant som huruvida någon egentligen kommer att anställa mig eller inte.
Kanske att det är en skyddsmur. Men den har å andra sidan aldrig raserats, eller för den delen varit särskilt hotad.
Jag har jobbat som journalist i mer än tre år. På mitt första jobb blev jag inlasad, det vill säga, jag hamnade på en lista över människor som möjligen, någon gång, i en diffus framtid, kanske kan få en fast tjänst. Det innebar samtidigt att jag inte riskerade att bli utkastad medelst en tårta, ett "
tack för din tid" och ett paraply med företagsloggan som enda present.
Men det här jobbet, mitt första, låg fjärran från vad jag skulle beskriva som mitt hem. En (billig) bussresa hem tog ungefär lika lång tid som ett flyg ner till Kanarieöarna. Och jag bodde i ett krypin, inkvarterad i ett litet rum i ett hus som tillhörde en liten, trevlig thailändsk tant.
Men det var allt.
Min tillvaro bestod av jobb jobb jobb, fulöl på lokala 18-årsnattklubben (alternativet var att bli antastad av tigrinnor i övre medelåldern på Harrys), träning och nån sorts ständig kamp med de kval som jag inte alls särskilt effektivt dolde med mina ätstörningar.
Men till slut sade jag tack och adjö till det nötta huset på hörnet mitt i den lilla lilla staden och flyttade hem igen.
En ynka etta i söderort, någorlunda kneglös i en månad innan jag inom loppet av 24 timmar kontaktades av en lokaltidning och fick nästa anställningskontrakt i min hand.
Sen har det rullat på. Jobb, någorlunda frisk, ny hyresrätt, fästmö, Aspudden, trettio långa år - och arbetsintervju efter arbetsintervju.
Och jag lär mig aldrig. Lär mig aldrig att sälja mig i ett personligt brev. Att undvika standardplattityder och fylla texten med helt andra plattityder. Samma sak bara ny form.
Jag har skickat en ansökan där jag nämnde mitt namn elva gånger - i fetad stil. Jag har blåst upp mitt eget namn i gigantiska bokstäver och därunder skrivit tre rader. Jag har svamlat om planerna på att en gång se ut som en romersk legionär.
Detta har jag inte gjort på grund av att jag saknat vettigt innehåll att fylla texten med, utan endast för att jag blir trött på mig själv, på mina ord som ska få någon diffus karaktär på andra sidan mejladressen att välja mig, att välja mig istället för en massa andra hopplösa drönare.
Så jag skjuter från höften. Är ärlig mot mig själv och den jag vänder mig till. Ibland tar det timmar att knåpa ihop ett brev, ibland bara tre minuter -
SKICKA! - och sen låtsas som ingenting.
Jag är arbetsansökningarnas
Jack Torrance, minus slakten och hallucinationerna.
Därefter följer en period av tvivel. Och en period av
ÄSCH!jagbryrmigintedetlösersignog.
Och så ringer de! HALLELUJA! Och jag finner mig själv sittande nersjunken i en lädersoffa, en obekväm fåtölj, en hård trästol med en kall kopp kaffe i handen och ba:
HEJDETHÄRÄRJAG! lite för högt, lite för osammanhängande, lite för mycket "
torra läppar och ögon som inte blinkat sen kriget".
"
Så, vem är Donny!"
"
JAG! Hrrkk! Jag ... jag är en kille som alla andra, enochnitti' lång, sköra knän, god penna, observant, snabblärd, penis bra bit över medel, gillar att dricka oboy och IIIIIIIH!"
"
Okej, ring inte oss - vi ringer dig."
Efteråt följer skamsköljning på skamsköljning när meningar utan mening, som jag nyss yttrat, inför en främling, attackerar mig från alla håll och kanter.
Det är jag liksom - och jag är nog inte ensam om det - och viktigast av allt, i slutändan har jag alltid fått ett jobb.
Man får inget gratis.
Och troligtvis är jag inte så förbenat usel som jag föreställer mig.
Det är nerver, och på dem spelar en hel stråkorkester.